Ert Lösa Tyckande är Skadligt

Jag blir så trött. Så fruktansvärt, hemskt trött på de män som tycker. Får män inte tycka? Vad är jag för hemskt radikalfeminist? Jo, klart att de får. Däremot är jag trött på löst tyckande som målar upp mindre privilegierade grupper i ett negativt ljus. Jag är trött på löst tyckande som skapar mannen som norm och dem de talar om som "den andre".

Denna gång handlade det om en satirisk sida som gör narr av "feminism".

"Ingen rök utan eld," säger en man.

"Den sidan kanske är satir men vissa brudar får ju för sig sånt där," stämmer nästa in.

Varför är detta problematiskt? Varför bör de inte säga så? Herregud, vuxna människor har väl rätt att säga vad de vill på FB utan att du leker ordpolis! 

Alltså. Låt mig förklara för er. Känner någon måhända till Edward W. Said? Har ni hört begreppet "den andre"? Har ni någonsin granskat ett material källkritiskt? Vet ni vad "tendens" är för någonting?

En satirisk sida skapar en bild av dem de porträtterar och kategoriserar dem som "den andre". "De" som inte är som "vi". Där "de" är annorlunda, fel, sämre människor. En tendentiös sida som den satiriska sidan i fråga säger mer om upphovsmakarna till sidan, alltså feministkritikerna, än vad det gör om feminister. Den som vill ha en representativ och rättvisande bild av de olika formerna av feminism och feminister bör ganska material dessa själva framställer. 

Men kommer inte det materialet att vara tendentiöst? Jo, i olika grad och på olika sätt beroende på vem som har skapat fet och i vilket syfte. Men säg, som exempel, att du skulle vilja undersöka AIK:s fotbollssupportrar. Du kanske vill veta hur de är, hur mycke de stöttar sitt lag och på vilket sätt. Och om du då går till tidningarna kommer du få en annan bild av supportrarna än om du går till supportrarnas egenproducerade texter. Och säga att du skulle gå till material framställt av DIF:s supportarar. Tror du inte att det skulle ge en ganska missvisande, troligen mycket mer negativ bild? Deras material skulle alltså säga mer om hur DIF:s supportrar ser på AIK:s supportrar än vad det skulle säga om hur AIK:s supportrar faktiskt är. Samma sak gäller för satiriska sidor. 

Så, jo, rök utan eld. Och snarare "vissa män, som jag själv, får för sig att brudar beter sig sådär. Detta utan att jag egentligen har något empiriska stöd för ett sådant uttalande."

Varsågoda, dagens lektion att bemöta en källa på ett vetenskapligt sätt istället för att bara slänga ur sig löst tyckande!

P.S. Snälla någon, ta FB ifrån denna typ av män och sätt dem i time-out tills de lär sig att uppföra sig gentemot sina medmänniskor och slutar strutta runt och vifta med sina privilegier. D.S.

Bryta Vattenytan

Så vackert, underbart, fantastiskt. Det var som att bryta genom ytan, andas igen. Dra klara friska andetag, se sol som glittrar i silver mot ljusblåa vågor.

Andas.

Efter en lång tid under vattenmassorna. I mörkret, i djupet. Någonstans i en isande kall tjärn av svartaste bläck där all känsla för riktning var förlorad. Där även om ytan stod att finna så var den täckt med ett lager av is, omöjlig att bryta sig igenom.

Inte längre.

Känslor som slutar i sköna ord, i poesi och vacker vers. Tankar som blommar ut i klingande skratt. Istället för att sluta i ett ingenting. I ett ständigt mörker.

Och det må regna och blåsa. Vinden må vina, klagande tjuta och gråta, och snö och is må skära och bita i vildsint förtvivlan. Det må alltjämt bli mörkt, tjärnen åter frysa över; ligga mörk och dystert enslig. Men må då denna nyvunna lycka och värme bestå.

Så möter vi stormen tillsammans.

Försiktigt, lille vän

"Var försiktig," manar rösten.

"Jodå, jag ska."

"Var försiktig!" upprepar min inre röst.

"Men jag är försiktig. Jo, visst är jag det."

Eller. Eller är det verkligen min röst, min tanke? Kommer inte rösten någonstans utifrån? Någon annans förmaning, några andras uppmaning.

Men Näcken i bäcken finns inte på riktigt. Och ingen av spelemännen har bockfot.

Vargen är inte farlig.

Rösterna är förebrående, varnande, misstroende. De säger "gör inget dumt." men med andra ord, i omskrivna meningar och genomskinliga kommentarer.

Jag suckar irriterat. "Men, herre Gud."

Jag är inte lilla Rödluvan.

Det finns inget att oroa sig för. Det finns inget att vara rädd för. Vargen är inte farlig och flickan är inte liten.

Men för all del; jag vet ni bara menar väl.

Aldrig Stilla

Ett år utan ord.

Ett år där fel arbete för en människa som jag sakta kvävde mer än vardagstankarna. Fast visst har det funnits massor att skriva om, egentligen. Det har varit resor och upplevelser, vänner, möten med nära och kära. Bara det att orden inte ville ordna sig i någon form av begriplig skildring av alltihopa.

Nu har jag sagt upp mig på jobbet.

Jag är inte helt säker var jag är på väg. Jag vet bara att jag inte kunde stanna där jag är.

Så nu lyssnar jag på Mando Diaos tolkning av Frödings dikter, Infruset, och dricker vaniljte och tänker att det inte spelar så värst stor roll vart jag är på väg även om det kan vara jobbigt att inte veta. Jag tänker lite som en dansare och jag konstaterade; resan kan vara viktigare än målet. Vi pratade om konst då men hela livet kan ju få vara ett konstverk?

Det viktiga är att aldrig bli still. Att aldrig stanna när man inte trivs. Att alltid vilja, att alltid våga.

Jag är inte helt säker på vart jag är på väg. Jag vet bara att jag är det.

Och jag tänker aldrig någonsin bli stilla.

Var Är Nödutgången?

Hallå?

Är det någon som vet?

Kan någon peka ut rätt riktning?

Någon?

Hallå?

Jag är inte där jag borde vara. Jag tänkte jag skulle ta mig härifrån nu. Jag tänkte att det måste finnas något bättre jag kan göra. Men jag tycks inte kunna hitta ut.

Verkar inte kunna se en väg ut ur vardagslunk och samhällsnormer om jobb och utbildning. Verkar inte kunna bygga upp enterepenörsanda och bygga från grunden. Verkar inte kunna hitta någonstans där jag är menad att vara.

Jo, jag vet att det inte är enkelt. Ja, jag vet att jag måste anstränga mig. Jodå, jag vet att allt jag vet är att jag inget vet.

Men snälla, nödutgången tack. Bara peka, bara så att jag har en känsla för riktningen åtminstone. Det är så svårt att leta efter den, skyltarna måste ha slocknat. Eller sitta gömda någonstans.

Åt vilket håll?

Snälla, vilken riktning?

Någon, vem som helst.

Hallå?

Jag Är Glad

Helt enkelt.

Det är lite ovant, lite nytt. Lite annorlunda. Det var många, många år sedan lycka var mitt allmäntillstånd.

Jag förväntar mig hela tiden att allt ska gå åt helvete och att jag ska bli arg och förtvivlad igen.

Det har inte hänt.

Visst kan jag bli på dåligt humör men inte alls som förrut. Inga episoder av oresonlig iskla eller bottenlös hopplöshet. Numera går det inte lika djupt och är inte lika ihållande.

Jag tror nog att jag tänker göra mitt bästa för att fortsätt vara glad även i en värld jag inte riktigt begriper mig på och som jag inte riktigt passar in i. För det här är mitt jävla liv och det ska tamigfan bli ett förbannat bra liv!

Havet om Hösten

Nog är havet om sommaren vackert att beskåda,

i all sin silverglans.

När solen leker uppå vågen,

i sådan lättsam dans.

På vinten finns även skönhet däruti,

när havet äro fruset i ett ögonblick av harmoni.

Även våren äger skönhet så skir och ung,

ej längre är dess sinnestämning tung.

Men jag tycker bäst om hösten,

som gör havet kargt och vasst.

Slår det emot klippans kant, sliter det isär,

kastar det att splittras uppå vassa skär.

Jagar vita gäss som flyr i vild panik,

förvandlar havets sång till förtvivlat skrik.

Då finner tanken ro att vila och segla även den,

att kastas fram och tillbaka uppå bränningen.

Själen den kan med havet slitas så konturerna förstörs

så att alla ramar och begränsningar som året gett förgörs.

Sinnet kan vandra långt uppå en vilsen våg,

för att sedan återvända att förtälja vad det såg.

Ja, i höstens vilda framfart finns en tid för eftertanke,

som annars ej hinns med,

bara man med den vilda stormen

lyckas sluta fred.

Knuffa Stenen Nedför Slänten och Låt Den Rulla. Utav Bara Helvete.

Spontanåkte in till Sjätte Tunnan förra fredagen. Tog en mjöd med sötaste Sandra och gulligaste Emma och min fina Andreas. Det är verkligen bäst - det-här-är-livet sortens bäst - och inte ens skränade studenter som står på tröskeln till ett sjujävla jobbigt men fan så härligt vuxenliv lyckades lägga sordin på stämningen.

Sedan dök även Mattias och två av hans vänner upp och Mattias lät mer än hela packet studenter - stark jobbat då de var en hjord på cirkus 30 stycken. Då fick vi skämmas lite men det var jäkligt kul ändå.

Fast vid två-tre tiden blev Andreas, Sandra och jag tröttisar som vandrade hem.

Denna helg blir det lite ta-det-lungt på söndagen med en fika på 44:an - mitt bästa lilla krypin i hela världen. På lördag kväll blir det dock trevlig middag med lite vänner, lite fira att sötisen och jag har ett superfint matsalsbord numera. Ska bli kul att få visa några vad vi hunnit fixa sedan folk var här sist.

Så blir det färga håret fredagen veckan därefter och sen bästaste Jossan, dreads och krogen på lördagen.

På söndagen blir det nog film i soffan hela dagen lång.

Sen är det inte långt kvart till en liten Åland-tripp och så fyller jag ju år snart också!

Och såhär kommer det att fortsätta nu för nu är det snart sommar! Bästa tiden på hela året! Vill ha spontan-mjöd, parkfest, hemmafest, krogen, puben, filmsöndagar, 44:an och massor av sol och bad och härliga människor runtomkring mig hela jävla tiden!

Snart är sommaren här och Stockholm är mitt.

Vi ses i sommarstaden!

Tid är Pengar, Pengar är Inte Tid

Lyckades få en anställning under Q4-perioden på ett lager i Gåshaga Brygga. "Bonver" kanske låter bekant? Inte? Måste faktiskt erkännat att jag själv aldrig hade hört talas om Bonver. Men jag har å andra sidan aldrig brytt mig om att kolla upp varifrån alla mina DVD och CD-skivor kommer ifrån.

Äntligen.

Äntligen efter så många år har jag pengar. Jag är inte utfattig, lever inte på tiokronor.

Men så är det det där med tid. Såklart har jag ingen tid att spendera dessa pengar på ett kontruktivt sett. Hittils har pengarna gått till jul och after work. Det jag mest ville ha pengarna till var att få iordning i lägenheten och ha råd att träna. Det gick ju sådär. Har inte hunnit träna - med några väldigt få undantag - på grund av mina arbetstider (11.00 - 19.45) och av samma anledning har jag inte heller haft tid att köpa något nytt till vårat hem.

Man kan ju inte få allt här i världen.

Nu är jag rik.

Och på ett eller annat sätt ska jag få tid att börja träna och allt igen. För sådant löser sig, det har det alltid gjort hittils.

Ses i Dojon!

Lika Sant Som att en Olycka Sällan Kommer Ensam

Så händer det ofta flera bra saker på en och samma gång.

Äntligen ska vi få hallen och vardagsrummet iordningjorda!

Och gissa vem som inte är arbetslös?

Ses när jag är rik!

G(l)ömma nyckeln, g(l)ömma nyckeln. Är det fågel, fisk eller färill!?

Eftersom Andreas hade börjat jobbet, och då det råder en mer eller mindre konstant penningabrist i hushållet på grund av rådande omständigheter, fattades beslutet att endast spendera lördagen på Punkkarnevalen.

Burken länsades och av mot Ekerö bar det!

Att ta sig dit innebar inte några problem egentligen. Bara det att SL.ses reseplanerar fortfarande hade semester (kan tänkas?) och därmed föreslog en turkombination som innebar en och en halv timmes väntan i Stenhamra centrum.

Stenhamra centrum ligger långt ute på Ekerö och består av en pizzeria och ett Coop Konsum.

Toalettbesök, kolla böcker och tjuvläsa tidningar. Försöka lifta, fyra bussar vi kunde tagit senare kom buss mot Björkvik. Andra åkte samma tid, någon hade fått i sig en hel del rusdryckr och lite annat och övertalade busschafören att göra ett kiss-stopp fyra stationer innan vi var framme. Alla applåderade när han gick på igen. De som inte skulle till Ölsta Folkpark var mindre roade.

Mitt ute i ingenstans och vi var framme, spontana hurrarop bröt ut.

Det blev våffla med sylt och chokladspån till lunch, massa bra band både ute vid en stor scen och under tak vid en såndär nästan-stå-uppe-på-sjävla-scenen-när-bandet-spelar scen med mycket folk på liten yta. Det kom en regnskur men Avfart 33 spelade på lilla scenen så det gjorde ingenting.

Efter Slöa Knivar fick det bli pommes. Väntetiden var en halvtimme. Egentligen ingenting man förvånade sig över med tanke på att det var en DIY festival. Att strömmen bara räcker till en fritös åt gången, som bara kan ta en portion, var en axelryckning för alla.

Äntligen var maten klar och vi kunde äta och snacka om allt.

Sedan var det dags för bästa bandet,Vicious Irene, och headbanga bort tuppkammen, som hade börjat sloka av fuktigt väder, längst framme vid stora scenen tillsammans med min sötis.

Vi kollade bussen igen för vi glömde hela tiden när den skulle gå. Jag bestämde att vi skulle skriva upp det i programbladet så vi inte missade den.

Jagade vatten och hittade mysig gymnastiksalsmadrass att vila på och tre kannor vatten, helt oväntat.

Sista bandet vi han se blev mys på gräsmattan, vi satt och skuttade med fötterna till musiken, och tittade på den rodnande kvällshimmelen som sakta mörknade.

Bussen kom och bussbytet var inge problem.

Plötsligt frågar söt om jag har nyckeln?

Nej. Nej. Säg inte att du har glömt den?

Leta hela väskan, jackfickor, byxfickor.

Snart säger han att han bara skojar. Jag slår honom.

Nyckeln var inte med. Han skojade inte.

Söt bläddrar i mobilen.

"Vad gör du?"

"Letar sovplats." Uppgiven ton, hängande huvud.

"Vi sover hos Robin och Ging, såklart."

Ett samtal senare var man garanterad sovplats i Vasasatn och hoppar av vid Rådmansgatan. Inga problem att hitta denna gång men Robin jobbar och har precis fått ett larm och Ging har följt med honom.

Jaha.

Bara att vänta.

Fast det var lugnt för vi hade skitkul. På Sveavägen var det drag, fullt med Amerikanska bilar och stora jeepar med flaken fulla av folk. Funderade på att gå in på Pub Anchor men alla kontanter var slut för min del så vi stod utanför istället.

Det var mycket liv och folk och våra huvuden var trötta så vi gick en sväng bort från Sveavägen och hittade en liten lekpark. Sötisen såg en gunga som han bara måste prova, som var tillräckligt stor för att man skulle kunna ligga i den.

Så det gjorde vi. Vi låg och gungade och försökte leta stjärnor.

Tillbaka till myllret, jakt på vatten igen, och Robin ringer.

De är hemma nu.

Bara att vända och skynda tillbaka.

Hej till alla, dricka vatten, bädda soffan, och äntligen sova.

När saker och ting både går som de ska och går fel brukar det sluta med bästa äventyren. Så glöm nyckeln, missa sista bussen hem, gå på krogen och pröjsa inträdet med mynt när ni bara har råd med en enda öl egentligen. För det är när saker går lite fel som det blir allra mest rätt.

(Akta er bara för att allt går åt helvette. För det är då man är illa ute.)

Ses när något har gått fel på något av mina äventyr! Eller kanske när något av dina går snett?

Uppokad, fulltecknat.

Kalendern är helt fulltecknad.

Från att ha tagit sommardagarna som de kommer har det nu, såhär mot slutet av allas semestrar och lov, blivit lite panik-så-mycket-som-möjligt-ska-hinnas-med-stress.

Allt är bokat nu.

Kompisar, kräftskiva, loppis (skönt att bli av med allt!), vägfest, hälsa på lillebror, rida islandshäst, cocktailparty, punkfestival, sötisens yngsta systers födelsedag och en hel del annat, säkert.

Lite fullt upp inför hösten och kommande stress för resten av det här året, kan tyckas. Men nu har jag ju haft två månader med mycket lite inbokat - bara spontatna saker var och varannan dag - så rätt så uppvilad är jag ändå- Speciellt efter veckan på Åland.

Så det ska bli härligt att rivstarta igång inför sensommaren och höstens alla händelser!

Hoppas att ni orkar hänga på! Vi ses!

Ickenyheter

Eftersom det är så jävla populärt med ickenyheter hos kvällspressen och gratistidningar så kan man ju lika gärna haka på och komma med en sådan.

http://knappnytt.nu/

Nytt avsnitt varje fredagsmorgon, udda veckor.

Se dem, vettja! Så har du något bättre att göra än att läsa och se på andra nyheter som inte bara är relativt irrelevanta eller ointressanta - de är dessutom tråkiga. Knappnytt tar ungefär upp samma saker som övrig media täcker men på ett väldigt politiskt inkorrekt, icke-objektivt och underhållande (beroende på vad man tycker är kul) sätt.

Nu Jävlar

Nu jävlar blir det festival!

Inte en sådan som kostar flera tusen och tusen och ett par hudringar till.

Nej, sådant har jag fanemig inte råd med.

Det blir inte långt bort, det blir inte galen resa, tappa däck, knäppa upptåg, femmannatält för två personer, någon som spyr i en påse och viltsvinskebab, spilld öl, bråk, gatulopp, tomatsoppa i plastglas och sol och duggregn i en jävla underbar blandning.

Trehundra riksdaler för biljetten och några lappar till blir det. Det blir kommunalt. Det blir tvåmannatält. Det blir Ekerö. Det blir två dagar röj.

Det blir Punkkarnevalen i år.

När Jag Borde Sova

Det finns stunder då man känner att man har något att säga men tankarna slinker undan.

Det finns stunder då det vore en god idé att sova för att man ska kunna göra saker man har tagit sig för trots att man helst skulle göra vadsomhelst för att slippa.

Sådana stunder brukar jag skriva.

Just nu leker Mascara och Yukiko. Det är första gången jag har sett Mascara starta en leksession. Hon brukar inte alls vilja vara med nr Yukiko sätter igång. Hon är lite gullig ändå, knäppkatten. Hon springer ut från badrummet, mot Yukiko, stannar upp när hon nästan när framme och sedan backar hon tillbaka. Ganska annorlunda taktik.

Annorlunda taktiker kan i och försig vara bra att ha ibland. Ibland har man större chans att lyckas om det man tänker göra inte går att förutse. Å andra sidan brukar annorlunda taktiker vara oprövade.

Och är de ogenomtänkta kan allt gå helt fel.

Det är dock svårt att se vad som gick fel eller rätt - bra eller dåligt - eftersom många handlingar har långa efterverkningar som påverkar kommande handlingar och situationer och det kan dröja år innan man kan se, om man överhuvudtaget kan se, huruvida en handling är att anses som gynnsam eller ej. Själv undrar jag fortfarande över om jag har gjort så att säga rätt eller inte i de val jag har gjort hittills eller om de kommer leda till den framtid jag försökt undvika. För det är ju så - åtminstone i alla berättelser - att ju mer karaktärerna försöker undvika en framtid de känner till desto närmre den framtiden kommer de. Det intressanta i de fallen är ju om de inte hade vetat något, hade de fortfarande slutat där där de slutade eller var de specifika framtiderna beroende av att personerna visste och skulle inte ha inträffat utan den vetskapen?

Jag vet inte och jag vet inte om man kan veta det eftersom man bara kan se ett förlopp.

Det jag vet, eller i alla fall tror jag vet, är att jag nog borde sova.

Nu

Nu har jag lämnat in blanketterna med UD-timmar.

Nu har jag hämtat ut tentorna.

Nu har jag diskat, betalade en räkning och åkt med sötnöten till Riala för att träna.

Nu har jag lämnat CV på Willys.

Nu har jag gjort det jag skulle ha gjort när ett annat nu passerade.

Och det kommer passera många nu som blir då som blir aldrig. För jag gör inget åt det nu och gör jag det inte nu så är det försent.

Du Ska Inte Tro Det Blir Sommar

Ifall du sätter fart och gör lite somriga saker.

Ja, det, och att vädret är varmt och soligt.

Helgen som var blev det Southside för att se när Sin Galore spelade på fredagen, Hermans Restaurang och en riktigt god middag på lördagen - som avslutades med kaffe och te på uteserveringen och en solnedgångspromenad på söder, till Gamla Stan och Drottningatan innan hemfärden - och på söndagen drog vi till 44:an, drack te för 10 spänn, käkade baguette med fetaröra och målade masker hela eftermiddagen.

Låter inte somrigt?

Jodå, det är somrigt som fan vill jag lova. För att ha helgerna fullbokade med härliga utflykter betyder att man har vaknat ur idet och vinterdvalan och inte bara sitter hemma och sover större delen av dygnet medan man sakta dukar under av tristess.

På vinterhalvåret är det mörkt, kallt och jävligt och finns inte mycket att göra för någon som inte direkt uppskattar vintersport. Man kan ju såklart mysa hemma. Och man kan gå på krogen (fast i alla fall jag känner mig inte så sugen på det när det är 24 minus ute) och på bio. Men efter att ha suttit hemma i ett antal månader så är det inte konstigt att man längtar efter lite dagsljus, lite nattliv och lite att göra.

Denna helg var uppbokad med asnice saker.

Nu är det sommar närsomhelst.

Och Det Var En Gång.

Saknar massa människor som jag aldrig ser längre, saknar planer som aldrig blev av, saknar tanken om ett liv så som det skulle se ut när man var 18 år och dum i huvudet, saknar studenten och Hultsfred -07, saknar konserter, saknar filmkvällar, korvgrillning, hemmafester och sommarlov.

Önskar att jag hade mer som var värt att sakna eller mer som var värt att se fram emot.

Det finns någon slags allmängiltiga lag om att man ska ta ansvar, mogna och bli vuxen. En god medlem i det moderna samhället.

Det finns massor av saker som den vuxne inte får/ska/bör göra och massor av saker som den vuxne ska/måste/förväntas att göra.

Att ha konstig frisyr är inte en av dem.

Att driva genom stan hela natten är inte en av dem.

Att inte ha en karriär eller en komplett utbildning är inte en av dem.

Att göra saker man vill snarare än saker man tydligen måste är inte rätt.

Och att prioritera fritid är helt och hållet fel!

Alla sådana saker får man syssla med när man är hopplös tonåring. Sådant vill vi inte ha i vårat vuxna samhälle! Hur skulle världen då se ut?! Om alla var olika med olika drömmar och mål? Nej, bäst att du rättar in dig i ledet, tar på dig arbetsuniformen eller kostymen eller grabbar tag i all tung högskolelektyr, tar tag i hus och hem, börjar planera för att skaffa barn och slutar upp med alla dumheterna!

Pilluta dig, jag tänker aldrig bliva stur.

De säger att jag skiter i allt men det skiter jag i

Den 26:e mars var det tenta i delkursen Biologisk Psykologi 7,5 poäng.

Pluggade inte ens i närheten av tillräckligt. Två veckor från skrivdatumet får jag veta hur det gick. Ja, om jag hämtar ut tentan vill säga. Har ju fortfarande inte hämtat ut den första-

Har "supit bort" studentkortet, en hel del smink, en dyr parfymflaska, mitt armbandsur och lite smycken. Jag vill ha tillbaka det men jag ids icke leta.

Disken står i drivor på bänken, tvätten börjar likna Alperna och smulorna ligger kvar på köksbordet.

Man ska ha en plan, ett mål.

Vad ska du bli när du blir stor?

Men måste man vara sitt yrke?

Det finns så jävla många saker som man tydligen måste. Bara det att man måste ingenting. Givetvis får saker och ting konsekvenser om man inte utför dem eller om man utför dem. Det är givet. Men jag måste ingenting, jag gör som jag känner för. Nej, jag är inte alls omöjlig. Jag tror bara inte att man måste så förbannat mycket hela tiden.

Jag måste inte jobba men jag vill. Jag måste inte äta nyttig och näringsrik mat men jag vill för jag tycker den är godast. Jag måste inte träna men jag vill. Jag måste inte städa innan någon kommer på besök och jag gör inte det heller för jag vill inte. Jag måste inte skapa mig en tillvaro där jag jonglerar karriär, hem och barn och tänker inte göra det för jag vill inte.

Visst, lite av det jag talar om är hårklyverier. Arbetar man inte får man ju ingen lön och utan lön kan man inte betala hyra och räkningar och då finns det massa saker som man inte kan göra - som att bo kvar, inte minst. Så man kan ju se det som att man måste arbeta. Men man måste ju inte se det så.

Så jag gör vad jag känner för om och när jag känner för det. Jag pluggar om jag har lust och om jag misslyckas med tentan så kvittar det mig lika. Jag har inga ambitioner inom karriär eller universitetsutbildning, jag har ingen drivkraft att avancera i något yrke och jag har inga bestämda långsiktiga mål. Jag vill ingenting vettigt med mitt liv och jag drömmer inte om att bli ett yrke. Det finns inga normer eller osynlig samhällsallmängiltig regelbok som jag känner att jag måste följa när det gäller en hel del saker. Vanligt hyfs är jag artig nog att visa. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Men resten, det bry jag mig inte det minsta om.

Det jag bryr mig om är att ha så jävla mycket askul jag bara kan.

De säger att jag skiter i allt men det skiter jag i.

"Var Är Vargen, Var Är Vargen, Var Är Vargen Du Trodde Var Död?"

Mitt hår börjar bli riktigt tovigt - tuppkam sliter på håret. Funderar på att klippa av allt till slutet av sommaren/början på hösten. Känner även för att skaffa lösdreads. För att jag vill, för att jag kan.

Kafé 44 är mitt nya krypin, där vill jag sitta med ett kollegieblock, en penna och ett glas kaktuste och höra tiden springa förbi på små snabba fötter och inte bry mig det minsta. För snart är det sommar, snart är psykologikursen slut, snart har jag ett jobb och snart ska jag sova på parkbänkar och vandra genom stan mitt i natten och gå på konserter och ge mig fa-an på att jag ska leva som jag vill nu.

Livet som andra tycker att det ska vara kan de glömma.

Vad grannarna tycker, det skiter jag i. Jag kommer sitta i fönstret och dricka te på morgonen eftersom lägenheten inte har balkong eller uteplats.

Jag tänker ha den frisyr jag känner för, jag tänker dricka Solbacka mitt på blanka dagen om jag känner för't, jag tänker klä mig som jag vill oavsett vad någon annan skulle ha för åsikt om det.

Lite av det jag hade tänkt mig har kommit på villovägar. Lite av den jag ville vara gick vilse. Lite av livet jag skulle leva kom bort sig i villervallan.

Det får vara nog nu - jag vill vara jag nu.

Det är vargen, det är vargen du trodde var död.