Ert Lösa Tyckande är Skadligt

Jag blir så trött. Så fruktansvärt, hemskt trött på de män som tycker. Får män inte tycka? Vad är jag för hemskt radikalfeminist? Jo, klart att de får. Däremot är jag trött på löst tyckande som målar upp mindre privilegierade grupper i ett negativt ljus. Jag är trött på löst tyckande som skapar mannen som norm och dem de talar om som "den andre".

Denna gång handlade det om en satirisk sida som gör narr av "feminism".

"Ingen rök utan eld," säger en man.

"Den sidan kanske är satir men vissa brudar får ju för sig sånt där," stämmer nästa in.

Varför är detta problematiskt? Varför bör de inte säga så? Herregud, vuxna människor har väl rätt att säga vad de vill på FB utan att du leker ordpolis! 

Alltså. Låt mig förklara för er. Känner någon måhända till Edward W. Said? Har ni hört begreppet "den andre"? Har ni någonsin granskat ett material källkritiskt? Vet ni vad "tendens" är för någonting?

En satirisk sida skapar en bild av dem de porträtterar och kategoriserar dem som "den andre". "De" som inte är som "vi". Där "de" är annorlunda, fel, sämre människor. En tendentiös sida som den satiriska sidan i fråga säger mer om upphovsmakarna till sidan, alltså feministkritikerna, än vad det gör om feminister. Den som vill ha en representativ och rättvisande bild av de olika formerna av feminism och feminister bör ganska material dessa själva framställer. 

Men kommer inte det materialet att vara tendentiöst? Jo, i olika grad och på olika sätt beroende på vem som har skapat fet och i vilket syfte. Men säg, som exempel, att du skulle vilja undersöka AIK:s fotbollssupportrar. Du kanske vill veta hur de är, hur mycke de stöttar sitt lag och på vilket sätt. Och om du då går till tidningarna kommer du få en annan bild av supportrarna än om du går till supportrarnas egenproducerade texter. Och säga att du skulle gå till material framställt av DIF:s supportarar. Tror du inte att det skulle ge en ganska missvisande, troligen mycket mer negativ bild? Deras material skulle alltså säga mer om hur DIF:s supportrar ser på AIK:s supportrar än vad det skulle säga om hur AIK:s supportrar faktiskt är. Samma sak gäller för satiriska sidor. 

Så, jo, rök utan eld. Och snarare "vissa män, som jag själv, får för sig att brudar beter sig sådär. Detta utan att jag egentligen har något empiriska stöd för ett sådant uttalande."

Varsågoda, dagens lektion att bemöta en källa på ett vetenskapligt sätt istället för att bara slänga ur sig löst tyckande!

P.S. Snälla någon, ta FB ifrån denna typ av män och sätt dem i time-out tills de lär sig att uppföra sig gentemot sina medmänniskor och slutar strutta runt och vifta med sina privilegier. D.S.

Bryta Vattenytan

Så vackert, underbart, fantastiskt. Det var som att bryta genom ytan, andas igen. Dra klara friska andetag, se sol som glittrar i silver mot ljusblåa vågor.

Andas.

Efter en lång tid under vattenmassorna. I mörkret, i djupet. Någonstans i en isande kall tjärn av svartaste bläck där all känsla för riktning var förlorad. Där även om ytan stod att finna så var den täckt med ett lager av is, omöjlig att bryta sig igenom.

Inte längre.

Känslor som slutar i sköna ord, i poesi och vacker vers. Tankar som blommar ut i klingande skratt. Istället för att sluta i ett ingenting. I ett ständigt mörker.

Och det må regna och blåsa. Vinden må vina, klagande tjuta och gråta, och snö och is må skära och bita i vildsint förtvivlan. Det må alltjämt bli mörkt, tjärnen åter frysa över; ligga mörk och dystert enslig. Men må då denna nyvunna lycka och värme bestå.

Så möter vi stormen tillsammans.

Försiktigt, lille vän

"Var försiktig," manar rösten.

"Jodå, jag ska."

"Var försiktig!" upprepar min inre röst.

"Men jag är försiktig. Jo, visst är jag det."

Eller. Eller är det verkligen min röst, min tanke? Kommer inte rösten någonstans utifrån? Någon annans förmaning, några andras uppmaning.

Men Näcken i bäcken finns inte på riktigt. Och ingen av spelemännen har bockfot.

Vargen är inte farlig.

Rösterna är förebrående, varnande, misstroende. De säger "gör inget dumt." men med andra ord, i omskrivna meningar och genomskinliga kommentarer.

Jag suckar irriterat. "Men, herre Gud."

Jag är inte lilla Rödluvan.

Det finns inget att oroa sig för. Det finns inget att vara rädd för. Vargen är inte farlig och flickan är inte liten.

Men för all del; jag vet ni bara menar väl.

Aldrig Stilla

Ett år utan ord.

Ett år där fel arbete för en människa som jag sakta kvävde mer än vardagstankarna. Fast visst har det funnits massor att skriva om, egentligen. Det har varit resor och upplevelser, vänner, möten med nära och kära. Bara det att orden inte ville ordna sig i någon form av begriplig skildring av alltihopa.

Nu har jag sagt upp mig på jobbet.

Jag är inte helt säker var jag är på väg. Jag vet bara att jag inte kunde stanna där jag är.

Så nu lyssnar jag på Mando Diaos tolkning av Frödings dikter, Infruset, och dricker vaniljte och tänker att det inte spelar så värst stor roll vart jag är på väg även om det kan vara jobbigt att inte veta. Jag tänker lite som en dansare och jag konstaterade; resan kan vara viktigare än målet. Vi pratade om konst då men hela livet kan ju få vara ett konstverk?

Det viktiga är att aldrig bli still. Att aldrig stanna när man inte trivs. Att alltid vilja, att alltid våga.

Jag är inte helt säker på vart jag är på väg. Jag vet bara att jag är det.

Och jag tänker aldrig någonsin bli stilla.

Var Är Nödutgången?

Hallå?

Är det någon som vet?

Kan någon peka ut rätt riktning?

Någon?

Hallå?

Jag är inte där jag borde vara. Jag tänkte jag skulle ta mig härifrån nu. Jag tänkte att det måste finnas något bättre jag kan göra. Men jag tycks inte kunna hitta ut.

Verkar inte kunna se en väg ut ur vardagslunk och samhällsnormer om jobb och utbildning. Verkar inte kunna bygga upp enterepenörsanda och bygga från grunden. Verkar inte kunna hitta någonstans där jag är menad att vara.

Jo, jag vet att det inte är enkelt. Ja, jag vet att jag måste anstränga mig. Jodå, jag vet att allt jag vet är att jag inget vet.

Men snälla, nödutgången tack. Bara peka, bara så att jag har en känsla för riktningen åtminstone. Det är så svårt att leta efter den, skyltarna måste ha slocknat. Eller sitta gömda någonstans.

Åt vilket håll?

Snälla, vilken riktning?

Någon, vem som helst.

Hallå?

Jag Är Glad

Helt enkelt.

Det är lite ovant, lite nytt. Lite annorlunda. Det var många, många år sedan lycka var mitt allmäntillstånd.

Jag förväntar mig hela tiden att allt ska gå åt helvete och att jag ska bli arg och förtvivlad igen.

Det har inte hänt.

Visst kan jag bli på dåligt humör men inte alls som förrut. Inga episoder av oresonlig iskla eller bottenlös hopplöshet. Numera går det inte lika djupt och är inte lika ihållande.

Jag tror nog att jag tänker göra mitt bästa för att fortsätt vara glad även i en värld jag inte riktigt begriper mig på och som jag inte riktigt passar in i. För det här är mitt jävla liv och det ska tamigfan bli ett förbannat bra liv!

Havet om Hösten

Nog är havet om sommaren vackert att beskåda,

i all sin silverglans.

När solen leker uppå vågen,

i sådan lättsam dans.

På vinten finns även skönhet däruti,

när havet äro fruset i ett ögonblick av harmoni.

Även våren äger skönhet så skir och ung,

ej längre är dess sinnestämning tung.

Men jag tycker bäst om hösten,

som gör havet kargt och vasst.

Slår det emot klippans kant, sliter det isär,

kastar det att splittras uppå vassa skär.

Jagar vita gäss som flyr i vild panik,

förvandlar havets sång till förtvivlat skrik.

Då finner tanken ro att vila och segla även den,

att kastas fram och tillbaka uppå bränningen.

Själen den kan med havet slitas så konturerna förstörs

så att alla ramar och begränsningar som året gett förgörs.

Sinnet kan vandra långt uppå en vilsen våg,

för att sedan återvända att förtälja vad det såg.

Ja, i höstens vilda framfart finns en tid för eftertanke,

som annars ej hinns med,

bara man med den vilda stormen

lyckas sluta fred.