Andas.
Efter en lång tid under vattenmassorna. I mörkret, i djupet. Någonstans i en isande kall tjärn av svartaste bläck där all känsla för riktning var förlorad. Där även om ytan stod att finna så var den täckt med ett lager av is, omöjlig att bryta sig igenom.
Inte längre.
Känslor som slutar i sköna ord, i poesi och vacker vers. Tankar som blommar ut i klingande skratt. Istället för att sluta i ett ingenting. I ett ständigt mörker.
Och det må regna och blåsa. Vinden må vina, klagande tjuta och gråta, och snö och is må skära och bita i vildsint förtvivlan. Det må alltjämt bli mörkt, tjärnen åter frysa över; ligga mörk och dystert enslig. Men må då denna nyvunna lycka och värme bestå.
Så möter vi stormen tillsammans.
