De säger att jag skiter i allt men det skiter jag i

Den 26:e mars var det tenta i delkursen Biologisk Psykologi 7,5 poäng.

Pluggade inte ens i närheten av tillräckligt. Två veckor från skrivdatumet får jag veta hur det gick. Ja, om jag hämtar ut tentan vill säga. Har ju fortfarande inte hämtat ut den första-

Har "supit bort" studentkortet, en hel del smink, en dyr parfymflaska, mitt armbandsur och lite smycken. Jag vill ha tillbaka det men jag ids icke leta.

Disken står i drivor på bänken, tvätten börjar likna Alperna och smulorna ligger kvar på köksbordet.

Man ska ha en plan, ett mål.

Vad ska du bli när du blir stor?

Men måste man vara sitt yrke?

Det finns så jävla många saker som man tydligen måste. Bara det att man måste ingenting. Givetvis får saker och ting konsekvenser om man inte utför dem eller om man utför dem. Det är givet. Men jag måste ingenting, jag gör som jag känner för. Nej, jag är inte alls omöjlig. Jag tror bara inte att man måste så förbannat mycket hela tiden.

Jag måste inte jobba men jag vill. Jag måste inte äta nyttig och näringsrik mat men jag vill för jag tycker den är godast. Jag måste inte träna men jag vill. Jag måste inte städa innan någon kommer på besök och jag gör inte det heller för jag vill inte. Jag måste inte skapa mig en tillvaro där jag jonglerar karriär, hem och barn och tänker inte göra det för jag vill inte.

Visst, lite av det jag talar om är hårklyverier. Arbetar man inte får man ju ingen lön och utan lön kan man inte betala hyra och räkningar och då finns det massa saker som man inte kan göra - som att bo kvar, inte minst. Så man kan ju se det som att man måste arbeta. Men man måste ju inte se det så.

Så jag gör vad jag känner för om och när jag känner för det. Jag pluggar om jag har lust och om jag misslyckas med tentan så kvittar det mig lika. Jag har inga ambitioner inom karriär eller universitetsutbildning, jag har ingen drivkraft att avancera i något yrke och jag har inga bestämda långsiktiga mål. Jag vill ingenting vettigt med mitt liv och jag drömmer inte om att bli ett yrke. Det finns inga normer eller osynlig samhällsallmängiltig regelbok som jag känner att jag måste följa när det gäller en hel del saker. Vanligt hyfs är jag artig nog att visa. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Men resten, det bry jag mig inte det minsta om.

Det jag bryr mig om är att ha så jävla mycket askul jag bara kan.

De säger att jag skiter i allt men det skiter jag i.

"Var Är Vargen, Var Är Vargen, Var Är Vargen Du Trodde Var Död?"

Mitt hår börjar bli riktigt tovigt - tuppkam sliter på håret. Funderar på att klippa av allt till slutet av sommaren/början på hösten. Känner även för att skaffa lösdreads. För att jag vill, för att jag kan.

Kafé 44 är mitt nya krypin, där vill jag sitta med ett kollegieblock, en penna och ett glas kaktuste och höra tiden springa förbi på små snabba fötter och inte bry mig det minsta. För snart är det sommar, snart är psykologikursen slut, snart har jag ett jobb och snart ska jag sova på parkbänkar och vandra genom stan mitt i natten och gå på konserter och ge mig fa-an på att jag ska leva som jag vill nu.

Livet som andra tycker att det ska vara kan de glömma.

Vad grannarna tycker, det skiter jag i. Jag kommer sitta i fönstret och dricka te på morgonen eftersom lägenheten inte har balkong eller uteplats.

Jag tänker ha den frisyr jag känner för, jag tänker dricka Solbacka mitt på blanka dagen om jag känner för't, jag tänker klä mig som jag vill oavsett vad någon annan skulle ha för åsikt om det.

Lite av det jag hade tänkt mig har kommit på villovägar. Lite av den jag ville vara gick vilse. Lite av livet jag skulle leva kom bort sig i villervallan.

Det får vara nog nu - jag vill vara jag nu.

Det är vargen, det är vargen du trodde var död.

Om Det Hade Varit Jag

På vägen hem från Universitetet på Lidingöbanan vid Baggeby kanske skulle en gammal man med käpp kliva på. Klarar han sig själv? Men hans knä vek sig, dörren stängdes om honom och han utropade ett förtvivlat 'nej'!

Tänker någon hjälpa till?

Konduktören sprang fram, tryckte på knappen som öppnade dörrarna, försökte hjälpa mannen upp. I samma stund som dörrarna hade öppnats stängde dock språvagnsföraren dem igen.

Klarar hon att hjälpa honom på egen hand?

Ännu en gång tryckte hon på knappen, ännu en gång stängdes dörrarna omedelbart igen.

Det var då jag insåg att mannen inte klarade sig själv, att kvinnan inte skulle kunna hjälpa honom på egen hand och att inte en jävel verkade bry sig. Då, på ett enda kliv, var jag framme vid dem för att hjälpa till och tillsammans lyckades vi hålla dörren öppen och hjälpa mannen att sätta sig ned. Han sade inget, kanske var han lite för chockad, men konduktören log matt och tackade för hjälpen när jag gick den lilla biten tillbaka till där jag hade suttit.

När jag slog mig ned vid min väska igen glodde två tjejer som satt jämte mig på andra sidan gången. Så glodde de på mannen och glodde lite till på mig. Undra hur många som gjorde likadant?

Tycker det är lite märkligt - om det hade varit någon av dem som hade varit gamla, och vars ben inte längre bar dem och vars knän kunde ge vika när som helst, skulle inte de då velat att någon hjälpte dem?

Förmodligen.

Hur kommer det sig då att det verkar vara så oerhört svårt att hjälpa någon annan?

"Dreamers Never Live, Only Dream of It"

Det blev inte krogen i söndags. Planerna blev omgjorda och till Norrtälje orkade jag inte ta mig. Även fast jag hade sett fel och inte alls skulle ha behövt gå upp klockan sex på måndagen utan två timmar senare.

Önskar ofta att alla mina vänner bodde runt hörnet.

Vi skulle kunna leta upp en femma eller något och bo i ett kollektiv, röka vattenpipa, flumma runt, lyssna på asbra musik, ha fester och inte oroa oss för ett skit.

Men världen funkar inte så. För det är hyra att dela lika på när alla inte tjänar like, det är mat som kostar så man blir ruinerad, det är ovissheten om framtiden. Det skulle vara så jävla kul och så jävla jobbigt.

Det skulle aldrig ske.

Alla saker man tänkte sig fram till att man slutade gymnasiet inträffade aldrig - eller så blev de inte som man tänkt sig. Och just när man hittade hem så drog man vidare. Alltid på väg någonstans - ingen fast punkt, inget att hålla fast vid och bygga ett liv kring, inget som stämmer överens med var ens tankar befinner sig.

Jag vill ha sommar och sex utomhus, jag vill festa hela helgerna, jag vill skriva alla vardagar, jag vill fika med mina vänner, jag vill hänga och bara vara, jag vill gå på konserter och sova i tält och inte veta var vi kommer vakna nästa dag. Jag vill komma hem till en plats jag känner är mitt hem.

Så trött på vinter, så trött på pengar jag inte har, plugg jag inte är motiverad till och att inte se mina vänner tillräckligt ofta.

Fast det är ju orättvist att säga att allt är åt helvette. Vissa saker är ju så bra de kan bli. Får helt enkelt sluta drömma nu och börja leva innan jag upptäcker att hela livet har gått.

Dags att börja göra saker istället för att önska att allt var som det ändå aldrig kommer att bli.

Och jag är så rackarns glad att jag har en lägenhet och söt!

Jag Vet Inte Ens om Jag Tycker om Pesto

Målade tånaglarna även fast jag har världens fulaste tår. Sedan skruvade jag fast bordsbenen på ett bord och ställde in det i sovrummet och ställde stereon som jag kopplat ihop på det.

William tyckte pasta vore gott och Andreas var mest bara sugen på en enkel sallad till middag. Så pastasallad fick det bli. Den var sjukt god. Vi är förjävla bra.

Jag får inte diska men jag gör det ändå för någon gång måste det väl vara min tur?

Just nu känns det som en bra idé att gå på krogen med SötJossan och fira henne även fast jag inte känner mig helt kry, är fattig och var ute i fredags. Och måste gå upp klockan sex på måndag för att gå på ett obligatoriskt seminarium på Universitetet.

Fast jag kan ju vara uppe hela natten.

Skit samma - man lever bara en gång och stryker man med på kuppen så hade man i alla fall jävligt kul!

Och just det - jag tyckte om pesto som tur var.