Aldrig Stilla

Ett år utan ord.

Ett år där fel arbete för en människa som jag sakta kvävde mer än vardagstankarna. Fast visst har det funnits massor att skriva om, egentligen. Det har varit resor och upplevelser, vänner, möten med nära och kära. Bara det att orden inte ville ordna sig i någon form av begriplig skildring av alltihopa.

Nu har jag sagt upp mig på jobbet.

Jag är inte helt säker var jag är på väg. Jag vet bara att jag inte kunde stanna där jag är.

Så nu lyssnar jag på Mando Diaos tolkning av Frödings dikter, Infruset, och dricker vaniljte och tänker att det inte spelar så värst stor roll vart jag är på väg även om det kan vara jobbigt att inte veta. Jag tänker lite som en dansare och jag konstaterade; resan kan vara viktigare än målet. Vi pratade om konst då men hela livet kan ju få vara ett konstverk?

Det viktiga är att aldrig bli still. Att aldrig stanna när man inte trivs. Att alltid vilja, att alltid våga.

Jag är inte helt säker på vart jag är på väg. Jag vet bara att jag är det.

Och jag tänker aldrig någonsin bli stilla.