Om Det Hade Varit Jag

På vägen hem från Universitetet på Lidingöbanan vid Baggeby kanske skulle en gammal man med käpp kliva på. Klarar han sig själv? Men hans knä vek sig, dörren stängdes om honom och han utropade ett förtvivlat 'nej'!

Tänker någon hjälpa till?

Konduktören sprang fram, tryckte på knappen som öppnade dörrarna, försökte hjälpa mannen upp. I samma stund som dörrarna hade öppnats stängde dock språvagnsföraren dem igen.

Klarar hon att hjälpa honom på egen hand?

Ännu en gång tryckte hon på knappen, ännu en gång stängdes dörrarna omedelbart igen.

Det var då jag insåg att mannen inte klarade sig själv, att kvinnan inte skulle kunna hjälpa honom på egen hand och att inte en jävel verkade bry sig. Då, på ett enda kliv, var jag framme vid dem för att hjälpa till och tillsammans lyckades vi hålla dörren öppen och hjälpa mannen att sätta sig ned. Han sade inget, kanske var han lite för chockad, men konduktören log matt och tackade för hjälpen när jag gick den lilla biten tillbaka till där jag hade suttit.

När jag slog mig ned vid min väska igen glodde två tjejer som satt jämte mig på andra sidan gången. Så glodde de på mannen och glodde lite till på mig. Undra hur många som gjorde likadant?

Tycker det är lite märkligt - om det hade varit någon av dem som hade varit gamla, och vars ben inte längre bar dem och vars knän kunde ge vika när som helst, skulle inte de då velat att någon hjälpte dem?

Förmodligen.

Hur kommer det sig då att det verkar vara så oerhört svårt att hjälpa någon annan?