Bryta Vattenytan

Så vackert, underbart, fantastiskt. Det var som att bryta genom ytan, andas igen. Dra klara friska andetag, se sol som glittrar i silver mot ljusblåa vågor.

Andas.

Efter en lång tid under vattenmassorna. I mörkret, i djupet. Någonstans i en isande kall tjärn av svartaste bläck där all känsla för riktning var förlorad. Där även om ytan stod att finna så var den täckt med ett lager av is, omöjlig att bryta sig igenom.

Inte längre.

Känslor som slutar i sköna ord, i poesi och vacker vers. Tankar som blommar ut i klingande skratt. Istället för att sluta i ett ingenting. I ett ständigt mörker.

Och det må regna och blåsa. Vinden må vina, klagande tjuta och gråta, och snö och is må skära och bita i vildsint förtvivlan. Det må alltjämt bli mörkt, tjärnen åter frysa över; ligga mörk och dystert enslig. Men må då denna nyvunna lycka och värme bestå.

Så möter vi stormen tillsammans.

Försiktigt, lille vän

"Var försiktig," manar rösten.

"Jodå, jag ska."

"Var försiktig!" upprepar min inre röst.

"Men jag är försiktig. Jo, visst är jag det."

Eller. Eller är det verkligen min röst, min tanke? Kommer inte rösten någonstans utifrån? Någon annans förmaning, några andras uppmaning.

Men Näcken i bäcken finns inte på riktigt. Och ingen av spelemännen har bockfot.

Vargen är inte farlig.

Rösterna är förebrående, varnande, misstroende. De säger "gör inget dumt." men med andra ord, i omskrivna meningar och genomskinliga kommentarer.

Jag suckar irriterat. "Men, herre Gud."

Jag är inte lilla Rödluvan.

Det finns inget att oroa sig för. Det finns inget att vara rädd för. Vargen är inte farlig och flickan är inte liten.

Men för all del; jag vet ni bara menar väl.

Aldrig Stilla

Ett år utan ord.

Ett år där fel arbete för en människa som jag sakta kvävde mer än vardagstankarna. Fast visst har det funnits massor att skriva om, egentligen. Det har varit resor och upplevelser, vänner, möten med nära och kära. Bara det att orden inte ville ordna sig i någon form av begriplig skildring av alltihopa.

Nu har jag sagt upp mig på jobbet.

Jag är inte helt säker var jag är på väg. Jag vet bara att jag inte kunde stanna där jag är.

Så nu lyssnar jag på Mando Diaos tolkning av Frödings dikter, Infruset, och dricker vaniljte och tänker att det inte spelar så värst stor roll vart jag är på väg även om det kan vara jobbigt att inte veta. Jag tänker lite som en dansare och jag konstaterade; resan kan vara viktigare än målet. Vi pratade om konst då men hela livet kan ju få vara ett konstverk?

Det viktiga är att aldrig bli still. Att aldrig stanna när man inte trivs. Att alltid vilja, att alltid våga.

Jag är inte helt säker på vart jag är på väg. Jag vet bara att jag är det.

Och jag tänker aldrig någonsin bli stilla.

Var Är Nödutgången?

Hallå?

Är det någon som vet?

Kan någon peka ut rätt riktning?

Någon?

Hallå?

Jag är inte där jag borde vara. Jag tänkte jag skulle ta mig härifrån nu. Jag tänkte att det måste finnas något bättre jag kan göra. Men jag tycks inte kunna hitta ut.

Verkar inte kunna se en väg ut ur vardagslunk och samhällsnormer om jobb och utbildning. Verkar inte kunna bygga upp enterepenörsanda och bygga från grunden. Verkar inte kunna hitta någonstans där jag är menad att vara.

Jo, jag vet att det inte är enkelt. Ja, jag vet att jag måste anstränga mig. Jodå, jag vet att allt jag vet är att jag inget vet.

Men snälla, nödutgången tack. Bara peka, bara så att jag har en känsla för riktningen åtminstone. Det är så svårt att leta efter den, skyltarna måste ha slocknat. Eller sitta gömda någonstans.

Åt vilket håll?

Snälla, vilken riktning?

Någon, vem som helst.

Hallå?

Jag Är Glad

Helt enkelt.

Det är lite ovant, lite nytt. Lite annorlunda. Det var många, många år sedan lycka var mitt allmäntillstånd.

Jag förväntar mig hela tiden att allt ska gå åt helvete och att jag ska bli arg och förtvivlad igen.

Det har inte hänt.

Visst kan jag bli på dåligt humör men inte alls som förrut. Inga episoder av oresonlig iskla eller bottenlös hopplöshet. Numera går det inte lika djupt och är inte lika ihållande.

Jag tror nog att jag tänker göra mitt bästa för att fortsätt vara glad även i en värld jag inte riktigt begriper mig på och som jag inte riktigt passar in i. För det här är mitt jävla liv och det ska tamigfan bli ett förbannat bra liv!

Havet om Hösten

Nog är havet om sommaren vackert att beskåda,

i all sin silverglans.

När solen leker uppå vågen,

i sådan lättsam dans.

På vinten finns även skönhet däruti,

när havet äro fruset i ett ögonblick av harmoni.

Även våren äger skönhet så skir och ung,

ej längre är dess sinnestämning tung.

Men jag tycker bäst om hösten,

som gör havet kargt och vasst.

Slår det emot klippans kant, sliter det isär,

kastar det att splittras uppå vassa skär.

Jagar vita gäss som flyr i vild panik,

förvandlar havets sång till förtvivlat skrik.

Då finner tanken ro att vila och segla även den,

att kastas fram och tillbaka uppå bränningen.

Själen den kan med havet slitas så konturerna förstörs

så att alla ramar och begränsningar som året gett förgörs.

Sinnet kan vandra långt uppå en vilsen våg,

för att sedan återvända att förtälja vad det såg.

Ja, i höstens vilda framfart finns en tid för eftertanke,

som annars ej hinns med,

bara man med den vilda stormen

lyckas sluta fred.

Knuffa Stenen Nedför Slänten och Låt Den Rulla. Utav Bara Helvete.

Spontanåkte in till Sjätte Tunnan förra fredagen. Tog en mjöd med sötaste Sandra och gulligaste Emma och min fina Andreas. Det är verkligen bäst - det-här-är-livet sortens bäst - och inte ens skränade studenter som står på tröskeln till ett sjujävla jobbigt men fan så härligt vuxenliv lyckades lägga sordin på stämningen.

Sedan dök även Mattias och två av hans vänner upp och Mattias lät mer än hela packet studenter - stark jobbat då de var en hjord på cirkus 30 stycken. Då fick vi skämmas lite men det var jäkligt kul ändå.

Fast vid två-tre tiden blev Andreas, Sandra och jag tröttisar som vandrade hem.

Denna helg blir det lite ta-det-lungt på söndagen med en fika på 44:an - mitt bästa lilla krypin i hela världen. På lördag kväll blir det dock trevlig middag med lite vänner, lite fira att sötisen och jag har ett superfint matsalsbord numera. Ska bli kul att få visa några vad vi hunnit fixa sedan folk var här sist.

Så blir det färga håret fredagen veckan därefter och sen bästaste Jossan, dreads och krogen på lördagen.

På söndagen blir det nog film i soffan hela dagen lång.

Sen är det inte långt kvart till en liten Åland-tripp och så fyller jag ju år snart också!

Och såhär kommer det att fortsätta nu för nu är det snart sommar! Bästa tiden på hela året! Vill ha spontan-mjöd, parkfest, hemmafest, krogen, puben, filmsöndagar, 44:an och massor av sol och bad och härliga människor runtomkring mig hela jävla tiden!

Snart är sommaren här och Stockholm är mitt.

Vi ses i sommarstaden!